Jag ser honom framför mig liggandes i sin sjukhus säng, ensam och rädd. Jag försökte att vara så stark för honom, framför honom för jag ville att han skulle känna något slags hopp. Jag ville ge honom hopp. Innerst inne idag vet jag att han redan hade givit upp men någonstans så hoppades han nog på ett mirakel.
En dag, ungefär ett halvår innan pappa gick bort så var jag med mina systrar och pappa på KS och pratade gemensamt med en överläkare, pappa hade suttit tyst under hela samtalet och överläkaren frågade honom vad han tyckte om det som diskuterats och han fick fram på något sätt (minns inte exakt hur) att han önskade att han kunde prata. Som förut. Som innan. Som vanligt.
Min pappa var helt klar i huvudet men muskelsjukdomen gjorde så att pappa tillslut inte kunde prata mer, hans tunga hade ingen funktion längre.
Det är ett ögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Vid just det tillfället kände jag att ge min pappa hälften av det jag har, hälften av det jag är kapabel till.
Min pappa gick bort för ca 4½ år sedan men tomheten efter honom och saknaden är lika stark då som nu.
Den här är till dig pappa:
http://www.youtube.com/watch?v=P_qM2Ygcp8c
Året innan min älskade pappa gick bort.
Här hade han precis blivit sjuk.
Tur att vi har varandra min älskade syster....
SvaraRaderaPappa jag älskar dig...